Publicerad Lämna en kommentar

Boksamlaren om bokhandlar: Söderbokhandeln

Ibland besöker Boksamlaren bokhandlar med nya böcker, precis som en vanlig flanör i staden och väljer då bokhandlar med egen karaktär och personligt utbud. Bokhandlar som är mer än lagerhållning av böcker, som är en upplevelse att besöka även om det inte alltid resulterar i ett tillskott till boksamlingen.

Söderbokhandeln, vars egentliga namn är Söderbokhandeln Hansson & Bruce, i Stockholm är värd ett besök för sin dämpade atmosfär med bokhyllor upp till tak och sin bedagade, vackra inredning. Bokutbudet är sådant att en ny bok till samlingen gärna följer med hem.

Adressen på Södermalm, Götgatan 37, har inrymt en bokhandel sedan oktober 1927, då Hansson & Bruce bokhandel öppnade här. Inredningen är än idag densamma som vid öppnandet. Söderbokhandeln grundad 1874 hade flera adresser på Götgatan: först något längre norrut på nummer 11, för att sedan flytta till nummer 26 och på 1930-talet till nummer 32. 1967 lades bokhandeln ner och namnet togs över av Hansson & Bruce för att bli det nuvarande Söderbokhandeln Hansson & Bruce.

Söderbokhandeln Hansson & Bruce på Götgatan 37, Södermalm i Stockholm.

Klicka här för att komma till bokhandeln: Söderbokhandeln

Publicerad Lämna en kommentar

I boktitlarnas värld

En berättelse börjar på utsidan av boken med omslagsbilden, men i synnerhet med titeln. Både titel och omslag kan avgöra om en bok får följa med hem eller överges för gott. Det kan tyckas vara en något hård slutsats, att någons slitsamma ansträngningar och smärtsamma vånda ska bedömas av ytan som resultatet förpackats i. Men att döma av litteraturhistoriens alla titlar lägger författare mycket möda på att hitta Titeln till sitt verk. Titeln sätter tonen för vad som komma skall och vad som är att förvänta av historien.

Det finns titlar som lever ett självständigt liv, som ger den presumtive läsaren huvudet fullt av bilder utan att behöva öppna pärmen; titlar som är som små poem. Till dessa hör flera favoriter: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (Bodil Malmsten), Allt som är fast förflyktigas (Marshall Berman), De dunkla butikernas gata (Patrick Modiano), Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter (Jonas Gardell), På spaning efter den tid som flytt (Marcel Proust), Tordyveln flyger i skymningen (Maria Gripe), På västfronten intet nytt (E.M. Remarque), En kalv med eken stångades (Alexander Solsjenitsyn), Återstoden av dagen (Kazou Ishiguro), Ängeln på sjunde trappsteget (Frank McCourt). Ibland är den svenska upplagans titel till och med bättre än originalet: Tillsammans är man mindre ensam (Anna Gavalda) har i original den något enklare titeln Ensemble, c´est tout.

Parord som titelform är raka motsatsen, men lika fantasiväckande: Sense and sensibility/Förnuft och känsla, Pride and prejudice/Stolthet och fördom (båda Jane Austen), Brott och Straff (Fjodor Dostojevski), Krig och fred (Leo Tolstoj), Mödrar och söner (Kalifatides), Doktor Jekyll och Mr Hyde (R.L. Stevenson), Möss och människor (John Steinbeck). Den sistnämnda är dessutom titeln på Robert Burns ständigt berörande dikt. Det lockar att komponera titlar av parord och att parafrasera de redan kända titlarna, vilket i synnerhet Jane Austens verk råkat ut för: Sanning och skvaller (Curtis Sittenfeld), som har den inte lika parafraserande orginaltiteln Eligible; Stolthet och fördom och zombier (Seth Grahame-Smith), ja det är tre ord men ändå – det är själva principen.

Vissa titlar lockar till ett leende och låter förstå att den här historien gör anspråk på att äga en mångbottnad och kanske till och med sarkastisk kvalitet: Min mormor hälsar och säger förlåt (Fredrik Backman), Sagor för barn över 18 år (Tage Danielsson), Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel (Virginia Ironside). Somliga titlar är helt enkelt humoristiska, som ett litet skämt författaren burit på och nu måste låta världen ta del av: How to Tell if Your Boyfriend Is the Antichrist: (and if he is, should you break up with him?) (Patricia Carlin), How to Raise Your I.Q. by Eating Gifted Children (Lewis B. Frumkes). Andra kan misstänkas vara omedvetet lustiga: Versailles: The View from Sweden (Elaine Dee and Guy Walton), The Joy of Waterboiling (Thomas Götz von Aust).

Den ultimata titeln måste ändå vara den som från första stund betvingar läsaren att öppna boken, en titel vars dragningskraft inte går att värja sig mot. Det kan vara högst personligt vilken titel som talar till en, därför följer här högst personliga exempel: Varats olidliga lätthet (Milan Kundera) och med samma uppbyggnad, om än inte lika känd – Skönhetens fatala betydelse (Amanda Filipacchi), Portugisiska oregelbundna verb (Alexander McCall Smith), Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg), Tjänstekvinnans son (August Strindberg), Agnes Cecilia – en sällsam historia (Maria Gripe), Tedags för dystra själar/The long, dark tea-time of the soul (Douglas Adams), Spionen som kom in från kylan (John le Carré), Grupporträtt med dam (Heinrich Böll) som på något märkligt sätt upplevs höra samman med Porträtt av en dam (Henry James), fast den förstnämnda är mycket svårare att föreställa sig, Du ska vara spännande och varm (Anna Bengtsson).

Men ibland är ett enda ord nog för en titel: Idioten (Fjodor Dostojevski).

Publicerad Lämna en kommentar

Handduksdagen

Handduksdagen (Towel day) den 25 maj firas till minne av författaren Douglas Adams . Första firandet ägde rum 2001, två veckor efter författarens död. Den som vill fira Handduksdagen bär med sig en handduk hela dagen, överallt dit dagen tar en. Men varför en handduk? Trots att Douglas Adams science fiction-serie Liftarens guide till galaxen utspelar sig i en högteknologisk värld, där rymdresor mellan galaxens planeter och kontakt med olika livsformer hör till vardagen, är handdukar av betydande vikt. En handduk kan användas vid otaliga situationer som en liftare i galaxen kan bli ställd inför.



I samlingsvolymen Liftarens guide till galaxen, som finns att beställa hos Boksamlaren, beskrivs handdukens oslagbara förträfflighet i kapitel 3 sidan 27 i den första boken med samma namn:

En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den interstelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde – man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden i Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnor som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser eller mot en blick från den Dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig – ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.
Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ”förlora”? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.


Serien Liftarens guide till galaxen är en av Boksamlarens mest omhuldade läsminnen, att få sätta sig och fortsätta läsa var en fest. Jag minns glädjen när jag, efter att ha njutit av de fyra första böckerna, insåg att en femte bok nyligen blivit utgiven – min tid med Arthur Dent var inte slut! Historien är ojämförligt rolig och dråplig, den innehåller samhällskritik och beska samtidsiaktagelser och tillhör nu vår kulturella referensram; att meningen med livet är 42 och att en kopp te är den största gåtan är allmän kunskap.

Publicerad Lämna en kommentar

Författarintervju: Kai Bruno

Kai Brunos böcker utspelar sig bland annat i Sundbyberg och författaren har själv anknytning till landets minsta kommun, därför var det extra roligt att träffas i Gröna Stugan vid Lötsjön i Sundbyberg för en pratstund. Aprilvädret gör den här dagen skäl för ryktet om att vara ombytligt och oförutsägbart, men vi väljer ändå att sitta ute.

Hur förberedde du dig inför att skriva din första bok?
Jag har haft en idé om att skriva en bok sedan 20-årsåldern. På den tiden fanns inga datorer och jag skrev ned en del på skrivmaskin. Kom aldrig igång riktigt och sen tog annat i livet plats. Började så smått igen för cirka 10 år sedan men tänkte egentligen att det skulle vänta till pensionen eftersom jag hade mer än fullt upp att göra. Att det trots allt kom igång kan jag nog tacka min sambo för. Hon ifrågasatte varför jag inte satte igång direkt och gav mig en skrivkurs på nätet, skrivsidan.com. Jag fick via den kontakt med Leffe Grimwalker som har varit ett riktigt bra stöd i min utvecklig. I början gick jag nog igenom alla ”barnsjukdomar”.

Hur började din passion för böcker och skrivande? Hur blev du medveten om din lust att skriva?
Jag har alltid tyckt om att läsa, men har ändå inte läst så mycket som jag önskat. Det är nog delvis på grund av att min lästakt är ganska långsam, inte till den grad att jag är dyslektiker, men ändå så att det påverkar. Sedan handlar det förstås om att ha tillräckligt med tid, vilket det har varit ”lite si och så” med.
Skrivlusten handlar nog om en längtan att vara kreativ, att skapa, att gestalta. Det har tagit sig många uttryck genom åren, ett slags sökande. Jag tror jag blev riktigt medveten när jag kände att det var ett sätt att knyta ihop konstnärskapet, mystiken, människan, samhället, ja allt jag ville beskriva, i en berättelse.
Drömmarna har varit en av många inspirationskällor eftersom mina har varit så livliga – i drömmarna har det inte funnits gränser, jag har upplevt mig själv i olika åldrar, att jag haft olika roller, levt i olika tider.

Ser du dig i första hand som författare eller psykiater?
Jag ser mig nog som ”mångsysslare” och har svårt att identifiera mig med det ena eller andra. Det kanske låter splittrat, men det är nog så jag har varit hela livet. Tycker väldigt mycket om mitt yrkesval och arbetet som läkare/psykiater. Det har gett mig så många möten med människor genom åren, så många som jag bär med mig och tänker på, så många livshistorier. Det är en av anledningen till att jag skriver, för att ge alla som jag sett kämpa, ett ansikte. Mina böcker är präglade av det, även om karaktärerna är påhittade har jag lagt ner mycket arbete för att göra levande beskrivningar av människor och livsöden. Mina böcker är mörka, inte för att det är självupplevt, utan för att min erfarenhet är att det är så verkligheten ser ut för många.
Att jag nu trappat ned mitt arbete och tar ut pension är därför att jag känner starkast för författarskapet. Kanske har jag arbetat så länge som psykiater att jag inte upplever utmaningar längre, nästan allt som jag ska fatta beslut om känns igen från tidigare, i alla fall mer eller mindre. Men människan bakom är förstås alltid unik.
I mitt yrke som läkare/psykiater ingår också mycket skrivande.

Varför skriver du?
Skrivandet har alltid funnits med mig som sagt. Jag kom också in på journalisthögskolan en gång men tackade nej, mest för att jag hade planerat att resa ett halvår. Efter det bestämde jag mig i stället för att utbilda mig till psykolog (vilket jag hoppade av efter 3 terminer).
Passionen har i alla fall varit att skildra människor, deras inre resor och relation till samhället. Men även magin och mystiken. Det där ouppnåbara, gränslandet för vad vi kan förstå.
Ett tänkande som är en tråd i alla mina böcker är att vi rör oss mellan tre sfärer, den vetenskapliga – som vi ska följa och inte ifrågasätta, förståelsesfären – där vi ska ge varandra bilder, fylla ut, ha åsikter om, och trossfären – som är var och ens egen övertygelse där man inte ska pådyvla andra vad man själv tror, den ska definitivt inte tala om för människor hur de ska leva och absolut inte kopplas till politik. Mitt liv har varit en resa genom dessa tre olika sfärer och skrivandet uttrycker denna resa.
Minnenas skuggor och Den blå safiren var från början en bok. Men genrerna och målgrupperna skilde sig för mycket, de olika sfärerna blandades, och när jag jobbade med redaktör kom vi fram till att lyfta ut den del som blev Den blå safiren.

Hur hittar du tid och energi att skriva?
Jag behöver inte leta efter energi, har nog en sådan där hjärna där det ”pluppar upp” idéer hela tiden. Det betyder inte att alla är bra och väldigt mycket kasseras, i Minnenas skuggor (den första boken) handlar det kanske om 1000 A4 sidor, i Den blå safiren (den andra boken) är det fyra karaktärer som jag har strukit. Det blev bättre i Silverhjärta (avslutande boken i trilogin), där har jag varit mer genomtänkt från början om innehållet. I och med att jag har tyckt att det är så roligt, tog jag i början all ledig tid, förstår i efterhand faktiskt inte riktigt hur det gick till. Idag arbetar jag cirka halvtid, så då är det inte lika svårt att avsätta tid. Jag har lätt att sätta igång, men sedan får man ju ta sig tid. Energin kommer med skrivandet.
Det tar tid att sätta sig in i det man skriver, att sätta sig in i karaktärerna, det kan ta hela dagen. Strukturen i historien växer fram under skrivandet, medan helheten finns från början.

Var skriver du helst?
Jag har skrivit överallt, på flyg, tåg, även pendeltåg (ett halvår), i skärgården, när jag är på utlandsresor. Men helst sitter jag nog i huset hemma och tittar ut i trädgården.

Vilken framtidsvision i litteraturen tycker du bäst om? Boksamlaren är förtjust i Karin Boyes Kallocain, vad känner du för den?
Jag har nog inte tänkt på det. Men Kallocain liksom 1984 speglar kontrollsamhällen och diktatur, dystopier som många kanske ser som orealistiska men som delvis kan bli verklighet, tror jag. Demokratin är hotad i stora delar av världen och även i Sverige börjar vi nagga i kanten på individens fri- och rättigheter. Fler böcker som speglar utvecklingen i samhället behövs, tänker jag, det var delvis därför jag skrev Silverhjärta.

Hur har trilogin Minnenas skuggor blivit mottagen?
Jag får väl mest höra från de som tycker om mina böcker, men det har varit mycket positivt. Kritik har ofta handlat om att de är för mörka. Någon tyckte att det var för mycket dialoger. Mest kännetecknade för de positiva kommentarerna som jag har fått är att språket är välskrivet och målande, att karaktärsgestaltningarna är inlevelsefulla, att de är starka skildringar och att det inte går att sluta läsa.
Jag märker att det inte räcker att många som läser böckerna tycker om dem. För att få spridning idag behöver man visa upp sig och marknadsföra sig på ett helt annat sätt än förr.

Vilket är nästa steg i ditt författarskap? Har du börjat skriva på någon ny historia?
Ja. Jag skriver på en bok som preliminärt har titeln Det andra rummet. Huvudperson är Ola som arbetar som vårdare i psykiatrin i Falun. Han blir kontaktperson till en psykotisk patient vars hela liv är en vanföreställning, tror man. Ola har inte kommit vidare i livet, det har runnit ifrån honom. Han har inte heller hängt med i samhällets utveckling, i synnerhet vad gäller synen på kvinnor och jämställdhet. Hans attityder skapar irritation och leder till att han blir utfrusen. Ola inser att han måste ändra på sig, vill egentligen det och hamnar i kris, framför allt när han börjar ana att patienten har kopplingar till honom.

Vilken skönlitterärbok (/-böcker) har påverkat dig eller stannat kvar hos dig?
Svårt att svara på. Den första som jag riktigt fastnade för var (som för de flesta andra) Sagan om ringen trilogin. I unga år fängslades jag sedan av mörka böcker som Dostojevskis Anteckningar från källarhålet. Jag läste också många böcker om mysticism, bland annat hela serien av Carlos Castaneda En annorlunda verklighet. En bok som påverkat mig mycket är Herman Hesses Glaspärlespelet. Det finns ett slags magi i den som blev kvar i mig. Att alla uttrycksformer har formler som förenar dem. (”Spelet” kan till exempel gå från musik till matematik.) Jag kan tänka mig att det i Den blå safiren finns exempel på att jag har tagit intryck av Hesses bok.
Men jag har även tyckt om humoristiska romaner som Paasilinnas Kollektivt självmord. På senare tid har jag fastnat i en del lyrik, bland annat av Karin Boye och Tomas Tranströmer. Språket i Mo Yans böcker har jag också tagit intryck av.
Poesin har varit betydelsefull både under både uppväxten och i skrivandet. Det uttrycksfulla språket har varit viktigt.

Var läser du helst?

Numera blir det mest e-böcker på kvällen när jag lägger mig. Jag blir lätt sömning när jag läser, så många kvällar blir det inte så många sidor.

Vilka anser du vara Fantomens litterära kvaliteter?

Jag har inte läst den så mycket (antar att du menar serietidningen), men Kalle Anka var jag frälst i som barn. Tycker att serier behövs. Det är klart att den typen av ”kiosklitteratur” är lättläst och bred. Men jag kan förstå behovet att ha något som är lättillgängligt och att inte behöva tänka eller analysera så mycket.

Vem tycker du borde få Nobelspriset i litteratur 2020?

Jag har ingen åsikt om det. Läser för lite för att bilda mig en uppfattning. Överhuvudtaget har jag dålig bredd i kunskap om författare/böcker. Det beror säkert delvis på att jag har svårt att få in fakta om det inte finns i ett sammanhang för mig. Är lika dålig på skådespelare eller andra kända personer, tyvärr, kämpar med det.

Du har en konstnärlig sida och gick på konstskola, finns det en särskild konstnär/stil/period som betytt extra mycket för dig?

Ja, det tycker jag, impressionismen, även kubismen och expressionismen. Impressionismen med de uttrycksfulla färgerna och kontrasterna, som förstärker uttrycken. Mandalasymbolerna som återkommer framför allt i Den blå safiren, kan kanske sägas vara kubistiska. Expressionismen ligger nära mig, eftersom där är uttrycket viktigare än att skildra verkligheten exakt.
Jag känner mig mer som den kreative och skapande än som akademiker, trots alla studieår. Målandet och skrivandet hör samman med den kreativa sidan, med lusten att skapa.

En målning av van Gogh är central i handlingen i Den blå safiren. Huvudpersonen, Jarl, har starka minnen kopplade till den.

Kai avslöjade att det är hans egen målning på första bokens omslag. Boksamlaren tycker att kommande böcker med fördel kan använda andra av Kais målningar; författarens personliga uttryck blir tydligare och boken ett allkonstverk.

Är du själv en boksamlare?
Nej, Jag har kvar några gamla böcker som är roliga, men söker inte efter något särskilt. Poesin har jag sparat.

Har du några tips till andra som drömmer om att skriva?

Det är många men här är några:
– Utan en bra karaktär blir det aldrig någon bok, vässa den.
– Kill your darling, skala bort, förenkla.
– Ta dig tid.
– Se till att få feedback.

Vad hade du för betyg i Svenska i skolan?
4,7 (då låg skalan mellan 1 och 5).

När vi sagt adjö med vinkningar som upprätthåller riktlinjerna för att förhindra smittpridning, tar Boksamlaren en liten promenad vid Lötsjön. I tankarna snurrar Kai Brunos boktips, särskilt Glaspärlespelet, Kollektivt självmord och Anteckningar från källarhålet. Men Kai hade ännu ett tips i gåva åt oss: Klackenbergs bokhandel i Sundbyberg. Tankarna tar en ny vändning och planer på hur de två tipsen kan samordnas till en somrig bokutflykt i Sundbyberg tar form.

Författaren Kai Bruno.

Bibliografi

  • Minnenas Skuggor, 2017
  • Den Blå safiren, 2018
  • Silverhjärta, 2020

Klicka här för att komma till Kai Brunos webbplats

Publicerad Lämna en kommentar

Harry Potter och det aldrig sinande intresset

2 maj är Harry Potter-dagen, dagen (1998) då den sista striden mellan de onda och goda krafterna utkämpades, som förvandlade Hogwarts till ett slagfält och då Harry besegrade Voldemort. På årsdagen hedras offren och segern firas.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone gavs ut första gången 1997. Det har gått 23 år sedan dess och intresset är, såsom det nu ser ut, aldrig sinande. JK Rowling skrev de följande åren efter den första bokens utgivning sex böcker som utvecklade och fullföljde historien om Harry Potter. För varje bok ökade intresset, med köer utanför bokhandlarna när en ny bok släpptes. Intresset blev ganska snart internationellt, böckerna har översatts till 79 språk och sålts i sammanlagt 450 miljoner exemplar. Nej, det går inte att föreställa sig den mängden böcker. På svenska gavs första boken ut år 1999 med titeln Harry Potter och de vises sten.

Redan i november 2001, sex år innan JK Rowling skrev den avslutande boken, hade den första filmen, Harry Potter och de vises sten, premiär. Totalt blev det åtta filmer baserade på de sju böckerna. Filmerna kompletterar och fördjupar berättelserna främst genom det förträffliga skådespeleriet. Och intresset för Harry Potter ökade ytterligare. Sista filmen i sviten kom upp på biograferna i juli 2011, men även långt efter detta levde intresset. Sidor på nätet där Potterheads kunde hålla kvar den magiska världen, konton på Instagram där bilder ur filmerna fungerar som gamla tiders fotoalbum och på biblioteken fortsatte böckerna att vara utlånade, inte ens på antikvariaten fanns böckerna att uppbåda (givetvis fanns de hos nätbokhandlarna och de vanliga bokhandlarna). Warner Bros. Studio Tour i London har tveklöst bidragit till att hålla fascinationen och intresset på högsta nivå. Boksamlaren var något tveksam till en så uppenbar turistaktivitet, men jag erkänner – jag föll fullständigt för de uppbyggda miljöerna: Griffindors elevrum, att få gå in i Hogwarst expressen, Weasleys självgående kök, Snapes lärorum och Umbridges rosa inferno. Och att sedan få köpa Bertie Botts bönor och en alldeles egen Hogwartscardigan (vilken skulle du välja? jag valde till slut Griffindors färger, för Harry är ju ändå alltid Harry)!

Förlåt… jag rycktes med där en liten stund… vi kan fortsätta nu.

Sedan finns också de fiktiva böckerna som tillhör den magiska världens vardag: Fantastic beasts and where to find them (2001) som är en lärobok för Hogwartselever, Quidditch Through the Ages (2001) och sagoboken The tales of Beedle the Bard (2007); alla ger möjlighet till större samhörighet med den magiska världen.

2016 startade en ny våg av intresse för historien om Harry Potter och den magiska världen med två stora händelser: premiären av pjäsen Harry Potter and The cursed child i juli på Palace Theatre i London och filmpremiären av Fantastic beasts and where to find them i november. För första gången läste Boksamlaren ett pjäsmanus. På sin höjd har det tidigare bara bläddrats i Shakspears dramer för att få bekräftat att minnet av specifika scener var riktigt. Det är en sorg för Boksamlaren att ännu inte ha fått se pjäsen – jag har hört att den är fantastisk. Filmen är den första av fem planerade i Fantastic Beasts-serien. 2018 blev vi belönade med nummer två, Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald. Den tredje filmen skulle börja filmas i vår, men blir med all säkerhet uppskjuten.

Med det återupptäckta intresset för Harry Potter firades sedan 2017 20-årsjubileumet av utgivningen av Harry Potter and the Philosopher’s Stone. British Library hade en utställning, Harry Potter: A History of Magic, som lyckligt lottade kunde besöka mellan 20 oktober 2017 och 28 februari 2018. Utställningen visade verkliga historiska artefakter och magins kulturhistoria tillsammans med JK Rowlings magiska uppfinningar. Tursamt för oss mindre lyckligt lottade publicerades också två böcker med inspiration från utställningen, Harry Potter: A History of Magic: The book of the exhibition, för den äldre publiken och Harry Potter: A Journey Through a History of Magic för den lite yngre, dessutom producerade BBC en dokumentär (någon som vet om den fortfarande finns att se???).

2019 släptes fyra stycken e-böcker, vilka är en vidareutveckling av ljudboksvarianten av Harry Potter: A Journey Through History of Magic från 2017. De fyra e-böckerna följer lektionerna på Hogwarts, så att vi också får vara magielever (eller ja, nästan i alla fall) – Harry Potter: A Journey Through Charms and Defence Against the Dark Arts, Harry Potter: A Journey Through Potions and Herbology, Harry Potter: A Journey Through Divination and Astronomy och Harry Potter: A Journey Through Care of Magical Creatures. Boksamlaren ser gärna att dessa fyra ges ut i pappersform; det är svårt att ha e-böcker i sin samling.

Harry Potter finns, förutom i böcker, filmer, filmstudio, pjäs, utställning, e-böcker och TV-dokumentär, självklart också på internet. Wizarding world (tidigare kallad Pottermoore) är den officiella Harry Potter-webbplatsen, som sedan Fantasic Beasts-filmerna är platsen för hela JK Rowlings magiska värld. Författaren har sin egen webbplats, där hon låter oss ta del av små naggande spännande, aldrig tidigare avslöjade detaljer. Den svenska utgåvans nuvarande förlag, Rabén och Sjögren, har www.harrypotter.nu, som verkar ha kommit till vid det svenska 20-årsfirandet 2019. Sedan finns det inofficiella webbplatser; jag råkade snubbla över The Harry Potter Lexicon, men anar att det där ute döljer sig oräkneliga Harry Potter-relaterade webbplatser (vilka känner ni till och brukar besöka, kanske en utmaning för Potterheads att leta rätt på, om inte alla, så de bästa?). I en annan del av internet lever podcasten och där finns inte förvånande också Potterpodden – Harry Potter bok för bok, som lanserades 2019 för att fira det svenska 20-årsjubileumet. Podden sänder fortfarande och är framme vid avsnitt 28.

Sedan finns det alla dessa böcker som svävar kring Harry Potter: böcker som lär oss mer om Harry Potters magiska värld, exempelvis Harry Potter: The Mysteries of Hogwarts av Jody Revenson, Harry Potter, The Ultimate Quiz Book av Jack Goldstein, Seekers Guide To Harry Potter av Trevarthen och Philip I. Levy, Harry Potter – The Ultimate Book of Facts av Jack Goldstein; böcker som analyserar historien om och fenomenet Harry Potter, exempelvis Harry Potter av S. Gunelius, What’s a Christian to Do with Harry Potter? av Connie Neal, Females and Harry Potter av Ruthann Mayes-Elma, The Lived Theology of Harry Potter av Apostolides Anastasia, The Politics of Harry Potter av Bethany Barratt, Harry, a History: The True Story of a Boy Wizard, His Fans, and Life Inside the Harry Potter Phenomenon av Melissa Anelli; böcker som parodierar orginalhistorien, exempelvis Barry Trotter och den skamlösa parodin, Barry Trotter och den onödiga uppföljaren samt Barry Trotter and the dead horse av Michael Gerber (The Potter Puppet Pals av Neil Cicierega är en flashfilm som hör till parodiklassen) och böcker om skapandet av filmerna, exemplvis Harry Potter: Film Vault: Volume 3: Horcruxes and the Deathly Hallows av Jody Revenson.

Boksamlaren har snuddat vid sin faibless för Harry Potter-memorabilia och uppenbarligen är jag inte ensam om att uppleva dragningskraften hos objekten. Alla produkter för att minnas och komma nämare den magiska världen och de fantastiska historierna gör en alldeles matt och fylld av blandade känslor: trollstavar, halsdukar, pussel, godis, smycken, nyckelringar, pennor, leksaker och jag kan faktiskt inte räkna upp alla! Det verkar dessutom komma nya hela tiden – doftljus, popup-böcker, konstföremål. Det är inte bara produkterna som blir fler, utan även platserna där de saluförs; Wizarding World berättar att till sommaren öppnar den första officiella Harry Potter-flagshipbutiken i New York. Här kommer den största samlingen i världen av Harry Potter- och Fantastic Beasts-produkter att finnas. Wizarding World deklarerar glatt vidare att besökaren får interaktiva upplevelser och flertaliga möjligheter till fotografering.

Det känns lämpligt att avsluta med den retoriska frågan om det finns någon ände på intresset för Harry Potter, men frågan hänger egentligen ihop med en mindre abstrakt och mer litteraturvetenskaplig fråga: finns det någon ände på historien om Harry Potter?

Publicerad Lämna en kommentar

Världsbokdagen och Sankt Göran

Dagen, som infaller den 23 april, instiftades av Unesco 1995 för att uppmärksamma boken och upphovsrätten. Katalonien i Spanien har sedan 1900-talets början firat skyddshelgonet Sankt Görans dag den 23 april genom att en bok ges som gåva till dem man tycker om och givaren får en ros tillbaka. Boken symboliserar kulturen och rosen kärleken. Under sedvanliga omständigheter skulle gatorna i städer och byar runt om i Katalonien denna dag ha fyllts med bokstånd och försäljning av rosor. Sankt Göran är Kataloniens skyddshelgon och firandet av Sankt Göran går i de katalanska länderna tillbaka till senmedeltiden. Enligt legenden växte en röd ros upp ur marken där drakens blod flutit när Sankt Göran dödat den. Sankt Göran gav rosen till prinsessan han räddat som en symbol för kärleken.

Ursprungligen föreslog den valencianske författaren Vicente Clavel Andrés år 1926 en internationell bokdag för att fira Miguel de Cervantes, vars dödsdag troddes vara den 23 april. Den 23 april är en minnesdag för flera författare förutom Cervantes: Shakespeare, Inca Garcilaso de la Vega, M. Druon, V. Nabokov, Laxness, J. Pla med flera. Dagen blev internationell då International Publishers Association med inspiration från den katalanska traditionen lyfte frågan om en internationell dag och Spanien lämnade förslaget till Unesco.

Världsbokdagen är en fin dag att ge varandra böcker, oavsett om det är inspirerat av den katalanska traditionen eller ej, oavsett om givaren får en ros eller ej.

Publicerad Lämna en kommentar

Boksamlaren och den vandrande vålnaden

Boksamlarens historia som läsare började med serietidningar. Det fanns en köpa/byta/sälja-serietidningsbutik på gångavstånd från hemmet, inte mer än en halvtimma bort. Jag gick med lätta steg, det bekymrade mig inte att vägen gick längs motorleden och varvet. Butiksinnehavaren tröttnade till slut på mina ändlösa besök. Jag var nämligen inte intresserade av den ena tredjedelen i hans affärsidé, den om att kunderna skulle köpa något. Jag ville byta. Egentligen borde han varit nöjd; jag var väldigt försiktig med mina tidningar. Sertidningsbutiken hade en lockande rörig samling av Kalle Anka, Lilla Fridolf, Bamse och alla möjliga superhjältar, men i fokus för mina serietidningsaffärer var Fantomen. Så här i efterhand kan jag inte förklara varför just Fantomen blev favoriten. Var det den höga kvaliteten i teckningarna? De riktigt spännande äventyren? Kärlekshistorien med Diana? De historiska äventyren?

Allteftersom jag förkovrade mig i serietidningarnas värld och förfinade min smak, kom jag att föredra seriealbum. Serietidningsbutiken stängde en dag, så som sådanda inrättningar har för vana att göra, och jag hittade istället seriealbumen på B&W och liknande platser med oväntade litterära fynd. Ögonstenarna som sparades genom livets förändringar har varit, förutom Fantomen, Oliver och Colombinas äventyr och Yoko Tsuno. Biblioteket var som alltid en pålitlig källa, även vad gällde seriealbum. Här hittade jag främst Asterix alla album.

Serietidningar kan inta en viktig roll i uppmuntran till läsning och vara ett stöd i läsutveckligen hos den nyblivna läsaren. Använda med insikt kan serietidningar bli en startpunkt för utforskning av litteraturen och en grund för att anta utmaningar i litteraturhistorien.

Fantomen finns kvar bland Boksamlarens lektyr, men resterna av den omsorgsfullt införskaffade samlingen har spelat ut sin roll och det är dags skiljas. Det dags att förnya förhållandet till den vandrande vålnaden.

Edward Bloms tips om skoltidens klassiska mellanmål, limpsmörgås och O’boy, som tilltugg till läsning av Fantomen är perfekt! Men det kanske inte är överaskande, då Edward kan sin sak både när det gäller Fantomen och tilltugg.
Boksamlaren har svårt att avgöra om ost och gurkskivor eller prickigkorv och paprikaringar var bäst på Skogaholmslimpan. O´boyen föredras dock varm.
Publicerad Lämna en kommentar

Påskgodis

Det är med viss bävan Boksamlaren ser fram emot påsken, som lätt blir ett enda snaskande av godis och sötsaker och det precis när sockerberoendet efter jul övervunnits. Lyckligtvis kan påskägg gömma annat än godis, egentligen finns inga regler eller begränsningar för vad ett påskägg kan innehålla. Baddräkt och simglasögon, nagellack som matchar pappägget, te med tillhörande kopp, doftljus, penna och anteckningsbok och självklart även böcker – så länge påskägget är stort nog. Kanske kan böckerna väljas utifrån påsken och våren som tema eller låta bokvalet inspireras av säsongens färger, som ett knippe påskfjädrar. Men lite godis kan det väl ändå få finnas i påskägget; ett och annat marsipanägg eller söta marsipankycklingar kan inte skada. Godisägg och en god bok är förresten en väldigt bra kombination att hitta i sitt påskägg. Och möjligen ett doftljus också?

Beställ dina påskäggsböcker och -doftljus så snart som möjligt så att du hinner fylla och göma påskäggen lagom till påsk. Små tvålar i färgglada förpackningar kan också passa som innehåll i ett påskägg. Leta bland bilderna här för hitta de rätta färgerna!

Publicerad Lämna en kommentar

Internationella barnboksdagen

Av alla litterära temadagar känner Boksamlaren extra för Internationella barnboksdagen den 2:a april; betydelsen av att insipera barn och yngre ungdomar till läsning kan inte överskattas. Dagen skapades till minne av HC Andersens födelsedag och för att uppmärksamma barn- och ungdomslitteratur. Böcker och läsning hade en avgörande betydelse i min egen barndom, när jag började läsa började också förändringen bort från det förutbestämda till ett liv som skulle bli mitt eget.

Hos Boksamlaren har barn- och ungdomsböckerna en framträdande plats, här finns många olika genre inom barn- och ungdomslitteraturen såsom deckare, fantasy, bilderböcker, faktaböcker och rysare/skräck. Särskilt finns här flera bokserier till salu. Bokserier ger läsaren möjlighet att få vara kvar länge i bokens egen värld och umgås med karaktärerna.

Fascineradande illustrationer i Fälthandboken, som kompletterar bokserien Spiderwick.
Deckare är fantastiska för att locka till läsning i bokslukaråldern.
Publicerad Lämna en kommentar

Författarintervju: Edward Blom

Efter att i folksamlingen ha sneglat på författaren Edward Blom i smyg under en lång tid, samlade Boksamlaren till slut mod och frågade om en intervju. Det kändes nervöst och tafatt; Edward hade väl viktigare saker för sig och kanske fått nog av påflugna människor. Men ängslan var obefogad, för Edward är älskvärdheten själv och bjuder i intervjun nedan på finurliga och tänkvärda svar på ett för honom omisskännligt sätt!

Du har en bakgrund som arkivarie och kulturhistoriker och har tidigare skrivit mycket inom närigslivshistoria, vad lockade dig att skriva en kokbok?
Jag har älskat mat sedan jag var ett spädbarn. Redan innan jag kunde läsa älskade jag att bläddra i kokböcker och receptkort och beundra bilderna av olika läckerheter, sedan har matlagning varit min livs stora hobby. 2009 fick jag (vid sidan av mitt då vanliga jobb som arkivarie och näringslivshistoriker) min andra tv-serie i TV8 och det var huvudsakligen ett matlagningsprogram med kulturhistoriskt inriktning. Så det var utan tvekan jag tackade ja när Norstedts ett par år senare frågade om jag ville ge ut min första kokbok. Det kom att ske i samarbete med min hustru och kompanjon Gunilla Kinn Blom (som arbetat som journalist större delen av livet).
Sedan har det blivit två kokböcker till tillsammans med Gunilla, och jag hoppas på fler i framtiden. Men min senaste bok ”I full blom” som kom i höstas är något helt annat, en självbiografisk essäsamling.

Hur växte din stora passion för matlagning fram?
Jag har faktiskt ett helt kapitel om det i min senaste bok eftersom det är den vanligaste frågan jag får i intervjuer. Men kortversionen är att jag föddes med en stor förtjusning i smaker och redan i mycket låg ålder började blanda ingredienser och vara med när föräldrarna lagade mat.

Är att skriva om matlagning och recept lika roligt som att faktiskt laga maten?
Ja, vid sidan av mat är kanske skrivande det jag är mest förtjust i, så det är fantastiskt roligt att sitta och skriva om mat. Även att tillsammans med fotografen regissera bilderna, och receptframtagningen är mycket lustfyllt arbete. Fast när man måste göra om en rätt för sjunde gången för att komma fram till de exakta proportionerna och rätta kryddningen kan det ibland kännas lite motigt. Och disken under det halvår man jobbar fram recepten är inte att leka med …

Du samarbetar ofta med Gunnilla, din fru; att arbeta tillsammans är något många par drömmer om. Hur gör ni för att få det professionella samarbetet att fungera, hur tänker ni då?
Vi träffades sent i livet och därför kände vi att vi gärna ville träffas fler timmar om dagen och inte bara på fritiden. Gunilla hade mer eller mindre alltid jobbat som frilansare så när vi flyttade samman var det självklart att hon arbetade i vårt arbetsrum. Uppdragen i min egna firma i vilket jag gjorde tv- och radioprogram, höll föredrag, skrev texter och mycket annat hade vuxit så mycket så jag insåg att jag inte längre kunde vara kvar ens på halvtid på Centrum för Näringslivshistoria utan var tvungen att helt ägna mig åt den egna verksamheten.  Vi startade då ett gemensamt bolag. Först hade vi nog trott att vi skulle jobba med olika projekt men i samma arbetsrum, men arbetet växte naturligt ihop och i dag är vi båda vanligtvis engagerade i allt på ett eller annat sätt.

En viktig sak för mig var dock att arbetet inte fick ta över fritiden. Gunilla var van att inte skilja på arbete och fritid alls, hon hade haft sin bas som utrikeskorrespondent i elva år i Harlem, New York, men hela tiden rest runt USA och jorden. Hon reste runt och upplevde saker, intervjuade folk, skrev TT-notis och artiklar, åt på bra restauranger och skrev om dem i mattidningar – allt flöt ihop. Men för mig fungerade inte det. Att ligga och diskutera en offert eller ens ett gott recept som skulle vara med i boken innan man skulle sova mådde jag inte bra av, utan vi införde regeln att arbete fick vi bara tala om på arbetstid. Varje dag när jag ansåg mig färdig med arbetet sa jag att jag stämplade ut och då fick Gunilla vänta med att ta upp jobbrelaterade frågor tills jag ”stämplade in” morgonen därpå. Det har fungerat utmärkt ända sedan dess.

En nackdel är att alla yrkesmässiga småkontroverser också blir personliga. I det vanliga yrkeslivet har jag tyckt det varit bra att vara extremt rak och att diskussionerna kan bli rätt intensiva. Resultatet brukar vinna på att idéer får stångas lite mot varandra. När man är kompanjon med sin hustru så vill man inte riskera att det ska bli dålig stämning utan då är man lite mer försiktig och inlindad. Med första boken hade vi en hel del diskussioner kring skiljetecken och stilistik då vi båda var vana att skriva ensamma och hade mycket av vår identitet i skrivandet. Men idag när vi jobbat ihop i nästan 8 år så fungerar allting väldigt smidigt.

Sedan vi fick tre barn på kort tid så har allt vänt på sig, så timmarna man får jobba och barnen är på dagis är tiden för vila och återhämtning, medan det är oerhört stressigt att ta hand om tre barn på 1-4 år.  Så jag brukar skoja om att vi nu kanske måste införa en regel att inte tala om fritiden när vi jobbar …

“Kokkonst för Livsnjutare” är en vacker bok full av inspiration för annat än enbart matlagning.

Varifrån får ni er inspiration?
Vad gäller mat så föds många idéer och recept i det vanliga vardagsmatlagandet. Jag slänger aldrig någon mat utan måste försöka komma på hur man kan använda fem olika rester tillsammans och göra något nytt och läckert av dem. Detta blir kreativa utmaningar. Jag lyckas nästan jämt, bara ett par gånger av året blir det något som inte känns så gott att äta. Och ibland uppstår nya smaker som är fantastiska och då kan jag utveckla dessa vidare i nya recept som sedan hamnar i en kokbok.

En annan inspiration är att göra som Horatius säger och dag och natt imitera de gamla mästarna. Han avsåg ju verskonst, men samma sak gäller inom matlagning, om man lagar klassiska rätter av storheter som Escoffier, Hagdahl, Bickel eller Wretman så lär man sig oerhört mycket. Jag har ju recept på många klassiska rätter i mina kokböcker som Toast Skagen eller Cog au vin och då börjar jag ju att läsa tio olika recept av stora kockar (ofta väldigt olika) och sedan testlagar jag gång på gång tills jag fått ihop just den version som jag tycker smakar allra läckrast. (Numera kommer jag ganska lågt redan i huvudet; precis som Beethoven kunde komponera även efter att han blev döv skulle jag nog kunna ta fram recept även om jag förlorade smaksinnet. Men lika bra skulle det inte bli, för det finns alltid något som överraskar när man väl tillagar ett recept man komponerat i huvudet utifrån gammal erfarenhet.)

Den tredje insiprationen är att äta på resturanger, särskilt utomlands när man möter helt nya kök och matlagningsprinciper. Innan vi fick barn reste vi väldigt mycket och la en stor del av vår hushållsekonomi på restaurangbesök. Mycket av det jag ätit på olika ställen fick sedan bli utgångspunkten för rätter som smakade liknande vilka jag experimenterade fram därhemma. Sällan visste jag riktigt hur de hade gjort på restaurangen utan jag testade tills det smakade likadant så ofta fick jag nog fram snarlika smaker på helt andra sätt. Sedan internet kom har det dock blivit lättare att söka på rätterna och hitta likartade recept och se hur de görs på riktigt i det land där man ätit rätten.

Har du en favoritkokbok? Varför är just den din favorit?
Många, vi har en enorm kokbokssamling. Jag skulle kunna nämna ett 30-tal som betyder mycket för mig, men skulle lyfta fram den som vore viktigast för mänskligheten att behålla ifall den bara fick behålla en enda så vore det Auguste Escoffiers huvudverk.

Det är oftast trevligt att ha något att förtära till sin läsning. Vilken mat/snacks/tilltugg/dricka tycker du passar till olika typer av litteratur, exempelvis ryska klassiker, feelgood, Agatha Christie-deckare, militärhistoria, Fantomen?
Jag brukar inte sitta och äta särskilt ofta när jag läser. Undantaget är böcker vars tema gör en hungrig. Nalle Puhs ständiga tal om små munsbitar lockar mig till exempel alltid ut i köket. Waughs ”En förlorad värld” kräver ett lyxigt vin stående på portvinsbordet bredvid läsfåtöljen.
Men jag kan försöka ge råd vad som passar era förslag:
Ryska klassiker: Kalla, ryska bufférätter (allt från sillsmörgås till störrom på blinis) och en dricksglas vodka.
Agatha Christie: Om det är vinter, en varm alkoholhaltig dryck typ ”Hot buttered rum” eller ”Lambs wool” – eller varför inte bara en kanna te och scones.  Fast teet kan smaka väl bittert när man läser om allt för många förgiftningar.
Feelgood: Här är ju litteraturen redan som snacks. Behöver den lungnande verkan förstärkas kanske någon sorts smågodis passar.
Militärhistoria: Själv har jag svårt att tänka bort de sönderslitna kropparna och fasansfulla lidandena även när jag läser om historiska slag eller detaljer i stridsvagnars motorer eller liknade. Av den grunden tappar jag nog aptiten av all militärhistoria och föredrar att avstå tilltugg.
Fantomen: Skoltidens klassiska mellanmål: limpsmörgås och O’boy.

Litteraturhistoria är något du är förtrogen med, vilken skönlitterärbok (/-böcker) har påverkat dig eller stannat kvar hos dig?
Oj, det är en gigantiskt fråga har ett helt kapitel om det i ”I full blom”.  Homeros, Dante, Cervantes, Dostojevskij, Shakespeare, Tolkien, C.S. Lewis, Graham Greene, Hermann Hesse, Remarque, H.C. Andersen, Bulgakov, Joseph Heller, Böll, Michael Ende, Sofokles, Vergilius, Heliga Birgitta, Tjechov, Kafka, Sven Stolpe, Tove Jansson, Tolstoj, Swift, Dickens, Steinbeck, Hemingway, Torgny Lindgren, J.K. Rowling, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Snoilsky, Tegnér, Heidenstam, Fröding, Karlfeldt, Lenngren, Wordsworth, Ferlin, Burnes, Novalis, Eichendorff, Goethe, Runeberg, Stagnelius, Bo Bergman, Wennerberg, Bellman.

Vilket tilltugg skulle passa till dessa?
Porter, champagne och rieslingviner passar till allt.

När du en dröm om att skriva skönlitteratur framöver? Om ja, kan du säga vad det skulle handla om, utan att avslöja för mycket?
Jag har skrivit massa skönlitterärt i mitt liv, betydligt mer än jag skrivit fakta – fast ingen har velat ge ut det … Utöver en självbiografisk roman har det dock bara rört sig om noveller och poesi. En del av novellerna tycker jag faktiskt håller måttet och skulle varit roligt om någon ville läsa. Som poet nådde jag väl aldrig riktigt fram. Och sedan några år har jag tyvärr fått ge upp det skönlitterära skrivandet för det finns ingen tid över vid sidan om barn och arbete.

Det är ingen tvekan om saken: Boksamlaren ska definitivt införskaffa “I full blom”, fast boken är alldeles ny och knappast finns bland begagnade böcker. Är något viktigt måste man pröva nya vägar och utmana sig själv.

Bibliografi

  • I full blom: mina betraktelser kring viktiga och oviktiga ting (2019)
  • Mums för minigourmeter och matgladisar (2017) med Gunilla Kinn Blom och Henrietta Anefalk.
  • Matens historia från A till Ö” (2017) av Jan-Öjvind Swahn, men med 50 nya uppslagsord av Edward Blom.
  • Kokkonst för livsnjutare (2015) med Gunilla Kinn Blom.
  • Och så åt de också (2015) med Robbe Eriksson och Riki Simic.
  • Life is a banquet (2014), översättning av Allting gott och alldeles för mycket till engelska.
  • Allting gott och alldeles för mycket (2013) med Gunilla Kinn Blom.

Länk till Edward Bloms webbplats