Månad: mars 2020

Efter att i folksamlingen ha sneglat på författaren Edward Blom i smyg under en lång tid, samlade Boksamlaren till slut mod och frågade om en intervju. Det kändes nervöst och tafatt; Edward hade väl viktigare saker för sig och kanske fått nog av påflugna människor. Men ängslan var obefogad, för Edward är älskvärdheten själv och bjuder i intervjun nedan på finurliga och tänkvärda svar på ett för honom omisskännligt sätt!

Du har en bakgrund som arkivarie och kulturhistoriker och har tidigare skrivit mycket inom närigslivshistoria, vad lockade dig att skriva en kokbok?
Jag har älskat mat sedan jag var ett spädbarn. Redan innan jag kunde läsa älskade jag att bläddra i kokböcker och receptkort och beundra bilderna av olika läckerheter, sedan har matlagning varit min livs stora hobby. 2009 fick jag (vid sidan av mitt då vanliga jobb som arkivarie och näringslivshistoriker) min andra tv-serie i TV8 och det var huvudsakligen ett matlagningsprogram med kulturhistoriskt inriktning. Så det var utan tvekan jag tackade ja när Norstedts ett par år senare frågade om jag ville ge ut min första kokbok. Det kom att ske i samarbete med min hustru och kompanjon Gunilla Kinn Blom (som arbetat som journalist större delen av livet).
Sedan har det blivit två kokböcker till tillsammans med Gunilla, och jag hoppas på fler i framtiden. Men min senaste bok ”I full blom” som kom i höstas är något helt annat, en självbiografisk essäsamling.

Hur växte din stora passion för matlagning fram?
Jag har faktiskt ett helt kapitel om det i min senaste bok eftersom det är den vanligaste frågan jag får i intervjuer. Men kortversionen är att jag föddes med en stor förtjusning i smaker och redan i mycket låg ålder började blanda ingredienser och vara med när föräldrarna lagade mat.

Är att skriva om matlagning och recept lika roligt som att faktiskt laga maten?
Ja, vid sidan av mat är kanske skrivande det jag är mest förtjust i, så det är fantastiskt roligt att sitta och skriva om mat. Även att tillsammans med fotografen regissera bilderna, och receptframtagningen är mycket lustfyllt arbete. Fast när man måste göra om en rätt för sjunde gången för att komma fram till de exakta proportionerna och rätta kryddningen kan det ibland kännas lite motigt. Och disken under det halvår man jobbar fram recepten är inte att leka med …

Du samarbetar ofta med Gunnilla, din fru; att arbeta tillsammans är något många par drömmer om. Hur gör ni för att få det professionella samarbetet att fungera, hur tänker ni då?
Vi träffades sent i livet och därför kände vi att vi gärna ville träffas fler timmar om dagen och inte bara på fritiden. Gunilla hade mer eller mindre alltid jobbat som frilansare så när vi flyttade samman var det självklart att hon arbetade i vårt arbetsrum. Uppdragen i min egna firma i vilket jag gjorde tv- och radioprogram, höll föredrag, skrev texter och mycket annat hade vuxit så mycket så jag insåg att jag inte längre kunde vara kvar ens på halvtid på Centrum för Näringslivshistoria utan var tvungen att helt ägna mig åt den egna verksamheten.  Vi startade då ett gemensamt bolag. Först hade vi nog trott att vi skulle jobba med olika projekt men i samma arbetsrum, men arbetet växte naturligt ihop och i dag är vi båda vanligtvis engagerade i allt på ett eller annat sätt.

En viktig sak för mig var dock att arbetet inte fick ta över fritiden. Gunilla var van att inte skilja på arbete och fritid alls, hon hade haft sin bas som utrikeskorrespondent i elva år i Harlem, New York, men hela tiden rest runt USA och jorden. Hon reste runt och upplevde saker, intervjuade folk, skrev TT-notis och artiklar, åt på bra restauranger och skrev om dem i mattidningar – allt flöt ihop. Men för mig fungerade inte det. Att ligga och diskutera en offert eller ens ett gott recept som skulle vara med i boken innan man skulle sova mådde jag inte bra av, utan vi införde regeln att arbete fick vi bara tala om på arbetstid. Varje dag när jag ansåg mig färdig med arbetet sa jag att jag stämplade ut och då fick Gunilla vänta med att ta upp jobbrelaterade frågor tills jag ”stämplade in” morgonen därpå. Det har fungerat utmärkt ända sedan dess.

En nackdel är att alla yrkesmässiga småkontroverser också blir personliga. I det vanliga yrkeslivet har jag tyckt det varit bra att vara extremt rak och att diskussionerna kan bli rätt intensiva. Resultatet brukar vinna på att idéer får stångas lite mot varandra. När man är kompanjon med sin hustru så vill man inte riskera att det ska bli dålig stämning utan då är man lite mer försiktig och inlindad. Med första boken hade vi en hel del diskussioner kring skiljetecken och stilistik då vi båda var vana att skriva ensamma och hade mycket av vår identitet i skrivandet. Men idag när vi jobbat ihop i nästan 8 år så fungerar allting väldigt smidigt.

Sedan vi fick tre barn på kort tid så har allt vänt på sig, så timmarna man får jobba och barnen är på dagis är tiden för vila och återhämtning, medan det är oerhört stressigt att ta hand om tre barn på 1-4 år.  Så jag brukar skoja om att vi nu kanske måste införa en regel att inte tala om fritiden när vi jobbar …

• 

• 

Varifrån får ni er inspiration?
Vad gäller mat så föds många idéer och recept i det vanliga vardagsmatlagandet. Jag slänger aldrig någon mat utan måste försöka komma på hur man kan använda fem olika rester tillsammans och göra något nytt och läckert av dem. Detta blir kreativa utmaningar. Jag lyckas nästan jämt, bara ett par gånger av året blir det något som inte känns så gott att äta. Och ibland uppstår nya smaker som är fantastiska och då kan jag utveckla dessa vidare i nya recept som sedan hamnar i en kokbok.

En annan inspiration är att göra som Horatius säger och dag och natt imitera de gamla mästarna. Han avsåg ju verskonst, men samma sak gäller inom matlagning, om man lagar klassiska rätter av storheter som Escoffier, Hagdahl, Bickel eller Wretman så lär man sig oerhört mycket. Jag har ju recept på många klassiska rätter i mina kokböcker som Toast Skagen eller Cog au vin och då börjar jag ju att läsa tio olika recept av stora kockar (ofta väldigt olika) och sedan testlagar jag gång på gång tills jag fått ihop just den version som jag tycker smakar allra läckrast. (Numera kommer jag ganska lågt redan i huvudet; precis som Beethoven kunde komponera även efter att han blev döv skulle jag nog kunna ta fram recept även om jag förlorade smaksinnet. Men lika bra skulle det inte bli, för det finns alltid något som överraskar när man väl tillagar ett recept man komponerat i huvudet utifrån gammal erfarenhet.)

Den tredje insiprationen är att äta på resturanger, särskilt utomlands när man möter helt nya kök och matlagningsprinciper. Innan vi fick barn reste vi väldigt mycket och la en stor del av vår hushållsekonomi på restaurangbesök. Mycket av det jag ätit på olika ställen fick sedan bli utgångspunkten för rätter som smakade liknande vilka jag experimenterade fram därhemma. Sällan visste jag riktigt hur de hade gjort på restaurangen utan jag testade tills det smakade likadant så ofta fick jag nog fram snarlika smaker på helt andra sätt. Sedan internet kom har det dock blivit lättare att söka på rätterna och hitta likartade recept och se hur de görs på riktigt i det land där man ätit rätten.

Har du en favoritkokbok? Varför är just den din favorit?
Många, vi har en enorm kokbokssamling. Jag skulle kunna nämna ett 30-tal som betyder mycket för mig, men skulle lyfta fram den som vore viktigast för mänskligheten att behålla ifall den bara fick behålla en enda så vore det Auguste Escoffiers huvudverk.

Det är oftast trevligt att ha något att förtära till sin läsning. Vilken mat/snacks/tilltugg/dricka tycker du passar till olika typer av litteratur, exempelvis ryska klassiker, feelgood, Agatha Christie-deckare, militärhistoria, Fantomen?
Jag brukar inte sitta och äta särskilt ofta när jag läser. Undantaget är böcker vars tema gör en hungrig. Nalle Puhs ständiga tal om små munsbitar lockar mig till exempel alltid ut i köket. Waughs ”En förlorad värld” kräver ett lyxigt vin stående på portvinsbordet bredvid läsfåtöljen.
Men jag kan försöka ge råd vad som passar era förslag:
Ryska klassiker: Kalla, ryska bufférätter (allt från sillsmörgås till störrom på blinis) och en dricksglas vodka.
Agatha Christie: Om det är vinter, en varm alkoholhaltig dryck typ ”Hot buttered rum” eller ”Lambs wool” – eller varför inte bara en kanna te och scones.  Fast teet kan smaka väl bittert när man läser om allt för många förgiftningar.
Feelgood: Här är ju litteraturen redan som snacks. Behöver den lungnande verkan förstärkas kanske någon sorts smågodis passar.
Militärhistoria: Själv har jag svårt att tänka bort de sönderslitna kropparna och fasansfulla lidandena även när jag läser om historiska slag eller detaljer i stridsvagnars motorer eller liknade. Av den grunden tappar jag nog aptiten av all militärhistoria och föredrar att avstå tilltugg.
Fantomen: Skoltidens klassiska mellanmål: limpsmörgås och O’boy.

Litteraturhistoria är något du är förtrogen med, vilken skönlitterärbok (/-böcker) har påverkat dig eller stannat kvar hos dig?
Oj, det är en gigantiskt fråga har ett helt kapitel om det i ”I full blom”.  Homeros, Dante, Cervantes, Dostojevskij, Shakespeare, Tolkien, C.S. Lewis, Graham Greene, Hermann Hesse, Remarque, H.C. Andersen, Bulgakov, Joseph Heller, Böll, Michael Ende, Sofokles, Vergilius, Heliga Birgitta, Tjechov, Kafka, Sven Stolpe, Tove Jansson, Tolstoj, Swift, Dickens, Steinbeck, Hemingway, Torgny Lindgren, J.K. Rowling, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Snoilsky, Tegnér, Heidenstam, Fröding, Karlfeldt, Lenngren, Wordsworth, Ferlin, Burnes, Novalis, Eichendorff, Goethe, Runeberg, Stagnelius, Bo Bergman, Wennerberg, Bellman.

Vilket tilltugg skulle passa till dessa?
Porter, champagne och rieslingviner passar till allt.

När du en dröm om att skriva skönlitteratur framöver? Om ja, kan du säga vad det skulle handla om, utan att avslöja för mycket?
Jag har skrivit massa skönlitterärt i mitt liv, betydligt mer än jag skrivit fakta – fast ingen har velat ge ut det … Utöver en självbiografisk roman har det dock bara rört sig om noveller och poesi. En del av novellerna tycker jag faktiskt håller måttet och skulle varit roligt om någon ville läsa. Som poet nådde jag väl aldrig riktigt fram. Och sedan några år har jag tyvärr fått ge upp det skönlitterära skrivandet för det finns ingen tid över vid sidan om barn och arbete.

Det är ingen tvekan om saken: Boksamlaren ska definitivt införskaffa “I full blom”, fast boken är alldeles ny och knappast finns bland begagnade böcker. Är något viktigt måste man pröva nya vägar och utmana sig själv.

Bibliografi

• I full blom: mina betraktelser kring viktiga och oviktiga ting (2019)
• Mums för minigourmeter och matgladisar (2017) med Gunilla Kinn Blom och Henrietta Anefalk.
• Matens historia från A till Ö” (2017) av Jan-Öjvind Swahn, men med 50 nya uppslagsord av Edward Blom.
• Kokkonst för livsnjutare (2015) med Gunilla Kinn Blom.
• Och så åt de också (2015) med Robbe Eriksson och Riki Simic.
• Life is a banquet (2014), översättning av Allting gott och alldeles för mycket till engelska.
• Allting gott och alldeles för mycket (2013) med Gunilla Kinn Blom.

Länk till Edward Bloms webbplats