Publicerad Lämna en kommentar

Författarintervju: Kai Bruno

Kai Brunos böcker utspelar sig bland annat i Sundbyberg och författaren har själv anknytning till landets minsta kommun, därför var det extra roligt att träffas i Gröna Stugan vid Lötsjön i Sundbyberg för en pratstund. Aprilvädret gör den här dagen skäl för ryktet om att vara ombytligt och oförutsägbart, men vi väljer ändå att sitta ute.

Hur förberedde du dig inför att skriva din första bok?
Jag har haft en idé om att skriva en bok sedan 20-årsåldern. På den tiden fanns inga datorer och jag skrev ned en del på skrivmaskin. Kom aldrig igång riktigt och sen tog annat i livet plats. Började så smått igen för cirka 10 år sedan men tänkte egentligen att det skulle vänta till pensionen eftersom jag hade mer än fullt upp att göra. Att det trots allt kom igång kan jag nog tacka min sambo för. Hon ifrågasatte varför jag inte satte igång direkt och gav mig en skrivkurs på nätet, skrivsidan.com. Jag fick via den kontakt med Leffe Grimwalker som har varit ett riktigt bra stöd i min utvecklig. I början gick jag nog igenom alla ”barnsjukdomar”.

Hur började din passion för böcker och skrivande? Hur blev du medveten om din lust att skriva?
Jag har alltid tyckt om att läsa, men har ändå inte läst så mycket som jag önskat. Det är nog delvis på grund av att min lästakt är ganska långsam, inte till den grad att jag är dyslektiker, men ändå så att det påverkar. Sedan handlar det förstås om att ha tillräckligt med tid, vilket det har varit ”lite si och så” med.
Skrivlusten handlar nog om en längtan att vara kreativ, att skapa, att gestalta. Det har tagit sig många uttryck genom åren, ett slags sökande. Jag tror jag blev riktigt medveten när jag kände att det var ett sätt att knyta ihop konstnärskapet, mystiken, människan, samhället, ja allt jag ville beskriva, i en berättelse.
Drömmarna har varit en av många inspirationskällor eftersom mina har varit så livliga – i drömmarna har det inte funnits gränser, jag har upplevt mig själv i olika åldrar, att jag haft olika roller, levt i olika tider.

Ser du dig i första hand som författare eller psykiater?
Jag ser mig nog som ”mångsysslare” och har svårt att identifiera mig med det ena eller andra. Det kanske låter splittrat, men det är nog så jag har varit hela livet. Tycker väldigt mycket om mitt yrkesval och arbetet som läkare/psykiater. Det har gett mig så många möten med människor genom åren, så många som jag bär med mig och tänker på, så många livshistorier. Det är en av anledningen till att jag skriver, för att ge alla som jag sett kämpa, ett ansikte. Mina böcker är präglade av det, även om karaktärerna är påhittade har jag lagt ner mycket arbete för att göra levande beskrivningar av människor och livsöden. Mina böcker är mörka, inte för att det är självupplevt, utan för att min erfarenhet är att det är så verkligheten ser ut för många.
Att jag nu trappat ned mitt arbete och tar ut pension är därför att jag känner starkast för författarskapet. Kanske har jag arbetat så länge som psykiater att jag inte upplever utmaningar längre, nästan allt som jag ska fatta beslut om känns igen från tidigare, i alla fall mer eller mindre. Men människan bakom är förstås alltid unik.
I mitt yrke som läkare/psykiater ingår också mycket skrivande.

Varför skriver du?
Skrivandet har alltid funnits med mig som sagt. Jag kom också in på journalisthögskolan en gång men tackade nej, mest för att jag hade planerat att resa ett halvår. Efter det bestämde jag mig i stället för att utbilda mig till psykolog (vilket jag hoppade av efter 3 terminer).
Passionen har i alla fall varit att skildra människor, deras inre resor och relation till samhället. Men även magin och mystiken. Det där ouppnåbara, gränslandet för vad vi kan förstå.
Ett tänkande som är en tråd i alla mina böcker är att vi rör oss mellan tre sfärer, den vetenskapliga – som vi ska följa och inte ifrågasätta, förståelsesfären – där vi ska ge varandra bilder, fylla ut, ha åsikter om, och trossfären – som är var och ens egen övertygelse där man inte ska pådyvla andra vad man själv tror, den ska definitivt inte tala om för människor hur de ska leva och absolut inte kopplas till politik. Mitt liv har varit en resa genom dessa tre olika sfärer och skrivandet uttrycker denna resa.
Minnenas skuggor och Den blå safiren var från början en bok. Men genrerna och målgrupperna skilde sig för mycket, de olika sfärerna blandades, och när jag jobbade med redaktör kom vi fram till att lyfta ut den del som blev Den blå safiren.

Hur hittar du tid och energi att skriva?
Jag behöver inte leta efter energi, har nog en sådan där hjärna där det ”pluppar upp” idéer hela tiden. Det betyder inte att alla är bra och väldigt mycket kasseras, i Minnenas skuggor (den första boken) handlar det kanske om 1000 A4 sidor, i Den blå safiren (den andra boken) är det fyra karaktärer som jag har strukit. Det blev bättre i Silverhjärta (avslutande boken i trilogin), där har jag varit mer genomtänkt från början om innehållet. I och med att jag har tyckt att det är så roligt, tog jag i början all ledig tid, förstår i efterhand faktiskt inte riktigt hur det gick till. Idag arbetar jag cirka halvtid, så då är det inte lika svårt att avsätta tid. Jag har lätt att sätta igång, men sedan får man ju ta sig tid. Energin kommer med skrivandet.
Det tar tid att sätta sig in i det man skriver, att sätta sig in i karaktärerna, det kan ta hela dagen. Strukturen i historien växer fram under skrivandet, medan helheten finns från början.

Var skriver du helst?
Jag har skrivit överallt, på flyg, tåg, även pendeltåg (ett halvår), i skärgården, när jag är på utlandsresor. Men helst sitter jag nog i huset hemma och tittar ut i trädgården.

Vilken framtidsvision i litteraturen tycker du bäst om? Boksamlaren är förtjust i Karin Boyes Kallocain, vad känner du för den?
Jag har nog inte tänkt på det. Men Kallocain liksom 1984 speglar kontrollsamhällen och diktatur, dystopier som många kanske ser som orealistiska men som delvis kan bli verklighet, tror jag. Demokratin är hotad i stora delar av världen och även i Sverige börjar vi nagga i kanten på individens fri- och rättigheter. Fler böcker som speglar utvecklingen i samhället behövs, tänker jag, det var delvis därför jag skrev Silverhjärta.

Hur har trilogin Minnenas skuggor blivit mottagen?
Jag får väl mest höra från de som tycker om mina böcker, men det har varit mycket positivt. Kritik har ofta handlat om att de är för mörka. Någon tyckte att det var för mycket dialoger. Mest kännetecknade för de positiva kommentarerna som jag har fått är att språket är välskrivet och målande, att karaktärsgestaltningarna är inlevelsefulla, att de är starka skildringar och att det inte går att sluta läsa.
Jag märker att det inte räcker att många som läser böckerna tycker om dem. För att få spridning idag behöver man visa upp sig och marknadsföra sig på ett helt annat sätt än förr.

Vilket är nästa steg i ditt författarskap? Har du börjat skriva på någon ny historia?
Ja. Jag skriver på en bok som preliminärt har titeln Det andra rummet. Huvudperson är Ola som arbetar som vårdare i psykiatrin i Falun. Han blir kontaktperson till en psykotisk patient vars hela liv är en vanföreställning, tror man. Ola har inte kommit vidare i livet, det har runnit ifrån honom. Han har inte heller hängt med i samhällets utveckling, i synnerhet vad gäller synen på kvinnor och jämställdhet. Hans attityder skapar irritation och leder till att han blir utfrusen. Ola inser att han måste ändra på sig, vill egentligen det och hamnar i kris, framför allt när han börjar ana att patienten har kopplingar till honom.

Vilken skönlitterärbok (/-böcker) har påverkat dig eller stannat kvar hos dig?
Svårt att svara på. Den första som jag riktigt fastnade för var (som för de flesta andra) Sagan om ringen trilogin. I unga år fängslades jag sedan av mörka böcker som Dostojevskis Anteckningar från källarhålet. Jag läste också många böcker om mysticism, bland annat hela serien av Carlos Castaneda En annorlunda verklighet. En bok som påverkat mig mycket är Herman Hesses Glaspärlespelet. Det finns ett slags magi i den som blev kvar i mig. Att alla uttrycksformer har formler som förenar dem. (”Spelet” kan till exempel gå från musik till matematik.) Jag kan tänka mig att det i Den blå safiren finns exempel på att jag har tagit intryck av Hesses bok.
Men jag har även tyckt om humoristiska romaner som Paasilinnas Kollektivt självmord. På senare tid har jag fastnat i en del lyrik, bland annat av Karin Boye och Tomas Tranströmer. Språket i Mo Yans böcker har jag också tagit intryck av.
Poesin har varit betydelsefull både under både uppväxten och i skrivandet. Det uttrycksfulla språket har varit viktigt.

Var läser du helst?

Numera blir det mest e-böcker på kvällen när jag lägger mig. Jag blir lätt sömning när jag läser, så många kvällar blir det inte så många sidor.

Vilka anser du vara Fantomens litterära kvaliteter?

Jag har inte läst den så mycket (antar att du menar serietidningen), men Kalle Anka var jag frälst i som barn. Tycker att serier behövs. Det är klart att den typen av ”kiosklitteratur” är lättläst och bred. Men jag kan förstå behovet att ha något som är lättillgängligt och att inte behöva tänka eller analysera så mycket.

Vem tycker du borde få Nobelspriset i litteratur 2020?

Jag har ingen åsikt om det. Läser för lite för att bilda mig en uppfattning. Överhuvudtaget har jag dålig bredd i kunskap om författare/böcker. Det beror säkert delvis på att jag har svårt att få in fakta om det inte finns i ett sammanhang för mig. Är lika dålig på skådespelare eller andra kända personer, tyvärr, kämpar med det.

Du har en konstnärlig sida och gick på konstskola, finns det en särskild konstnär/stil/period som betytt extra mycket för dig?

Ja, det tycker jag, impressionismen, även kubismen och expressionismen. Impressionismen med de uttrycksfulla färgerna och kontrasterna, som förstärker uttrycken. Mandalasymbolerna som återkommer framför allt i Den blå safiren, kan kanske sägas vara kubistiska. Expressionismen ligger nära mig, eftersom där är uttrycket viktigare än att skildra verkligheten exakt.
Jag känner mig mer som den kreative och skapande än som akademiker, trots alla studieår. Målandet och skrivandet hör samman med den kreativa sidan, med lusten att skapa.

En målning av van Gogh är central i handlingen i Den blå safiren. Huvudpersonen, Jarl, har starka minnen kopplade till den.

Kai avslöjade att det är hans egen målning på första bokens omslag. Boksamlaren tycker att kommande böcker med fördel kan använda andra av Kais målningar; författarens personliga uttryck blir tydligare och boken ett allkonstverk.

Är du själv en boksamlare?
Nej, Jag har kvar några gamla böcker som är roliga, men söker inte efter något särskilt. Poesin har jag sparat.

Har du några tips till andra som drömmer om att skriva?

Det är många men här är några:
– Utan en bra karaktär blir det aldrig någon bok, vässa den.
– Kill your darling, skala bort, förenkla.
– Ta dig tid.
– Se till att få feedback.

Vad hade du för betyg i Svenska i skolan?
4,7 (då låg skalan mellan 1 och 5).

När vi sagt adjö med vinkningar som upprätthåller riktlinjerna för att förhindra smittpridning, tar Boksamlaren en liten promenad vid Lötsjön. I tankarna snurrar Kai Brunos boktips, särskilt Glaspärlespelet, Kollektivt självmord och Anteckningar från källarhålet. Men Kai hade ännu ett tips i gåva åt oss: Klackenbergs bokhandel i Sundbyberg. Tankarna tar en ny vändning och planer på hur de två tipsen kan samordnas till en somrig bokutflykt i Sundbyberg tar form.

Författaren Kai Bruno.

Bibliografi

  • Minnenas Skuggor, 2017
  • Den Blå safiren, 2018
  • Silverhjärta, 2020

Klicka här för att komma till Kai Brunos webbplats

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *