En berättelse börjar på utsidan av boken med omslagsbilden, men i synnerhet med titeln. Både titel och omslag kan avgöra om en bok får följa med hem eller överges för gott. Det kan tyckas vara en något hård slutsats, att någons slitsamma ansträngningar och smärtsamma vånda ska bedömas av ytan som resultatet förpackats i. Men att döma av litteraturhistoriens alla titlar lägger författare mycket möda på att hitta Titeln till sitt verk. Titeln sätter tonen för vad som komma skall och vad som är att förvänta av historien.
Det finns titlar som lever ett självständigt liv, som ger den presumtive läsaren huvudet fullt av bilder utan att behöva öppna pärmen; titlar som är som små poem. Till dessa hör flera favoriter: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (Bodil Malmsten), Allt som är fast förflyktigas (Marshall Berman), De dunkla butikernas gata (Patrick Modiano), Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter (Jonas Gardell), På spaning efter den tid som flytt (Marcel Proust), Tordyveln flyger i skymningen (Maria Gripe), På västfronten intet nytt (E.M. Remarque), En kalv med eken stångades (Alexander Solsjenitsyn), Återstoden av dagen (Kazou Ishiguro), Ängeln på sjunde trappsteget (Frank McCourt). Ibland är den svenska upplagans titel till och med bättre än originalet: Tillsammans är man mindre ensam (Anna Gavalda) har i original den något enklare titeln Ensemble, c´est tout.
Parord som titelform är raka motsatsen, men lika fantasiväckande: Sense and sensibility/Förnuft och känsla, Pride and prejudice/Stolthet och fördom (båda Jane Austen), Brott och Straff (Fjodor Dostojevski), Krig och fred (Leo Tolstoj), Mödrar och söner (Kalifatides), Doktor Jekyll och Mr Hyde (R.L. Stevenson), Möss och människor (John Steinbeck). Den sistnämnda är dessutom titeln på Robert Burns ständigt berörande dikt. Det lockar att komponera titlar av parord och att parafrasera de redan kända titlarna, vilket i synnerhet Jane Austens verk råkat ut för: Sanning och skvaller (Curtis Sittenfeld), som har den inte lika parafraserande orginaltiteln Eligible; Stolthet och fördom och zombier (Seth Grahame-Smith), ja det är tre ord men ändå – det är själva principen.
Vissa titlar lockar till ett leende och låter förstå att den här historien gör anspråk på att äga en mångbottnad och kanske till och med sarkastisk kvalitet: Min mormor hälsar och säger förlåt (Fredrik Backman), Sagor för barn över 18 år (Tage Danielsson), Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel (Virginia Ironside). Somliga titlar är helt enkelt humoristiska, som ett litet skämt författaren burit på och nu måste låta världen ta del av: How to Tell if Your Boyfriend Is the Antichrist: (and if he is, should you break up with him?) (Patricia Carlin), How to Raise Your I.Q. by Eating Gifted Children (Lewis B. Frumkes). Andra kan misstänkas vara omedvetet lustiga: Versailles: The View from Sweden (Elaine Dee and Guy Walton), The Joy of Waterboiling (Thomas Götz von Aust).
Den ultimata titeln måste ändå vara den som från första stund betvingar läsaren att öppna boken, en titel vars dragningskraft inte går att värja sig mot. Det kan vara högst personligt vilken titel som talar till en, därför följer här högst personliga exempel: Varats olidliga lätthet (Milan Kundera) och med samma uppbyggnad, om än inte lika känd – Skönhetens fatala betydelse (Amanda Filipacchi), Portugisiska oregelbundna verb (Alexander McCall Smith), Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg), Tjänstekvinnans son (August Strindberg), Agnes Cecilia – en sällsam historia (Maria Gripe), Tedags för dystra själar/The long, dark tea-time of the soul (Douglas Adams), Spionen som kom in från kylan (John le Carré), Grupporträtt med dam (Heinrich Böll) som på något märkligt sätt upplevs höra samman med Porträtt av en dam (Henry James), fast den förstnämnda är mycket svårare att föreställa sig, Du ska vara spännande och varm (Anna Bengtsson).
Men ibland är ett enda ord nog för en titel: Idioten (Fjodor Dostojevski).
